Månadsarkiv: september 2012

Galon och göttigheter på Sydkoster

 

Annonser

Luktfest eller livet med fyra sinnen

Nu har jag fyllt 26, och jag kan konstatera att jag bara blir äldre med åren. Punkt. Två fina grejer som jag fick och blev jätteglad för var en blombukett och en tjusig parfym. Båda ska nämligen enligt pålitlig källa och blodhundsmänniska lukta väldigt gott. Det låter ju skitbra! Själv har jag ingen aning. För jag har inget luktsinne. Eller, rättare sagt, jag känner ingen lukt.

Folk undrar ofta hur det är att inte kunna känna lukt. Jag kan berätta att livet utan lukt är en fest! En fest där inget luktar nåt. Varken bajs eller barndomssomrar. Nej, inte vet väl jag, hur är det att kunna känna lukt?

Sambolagen i praktiken

Trots att det var länge sedan vi flyttade ihop, har vi aldrig pratat sambolag förrän i början av den här sommaren. Ni vet, den som syftar till att definiera vad som räknas som samboende och vad man måste dela med sig av till varann efter ett eventuellt break up. Bra lag. Även i ett sekulärt och ogift samhälle måste man ju kunna kräva varandra på massa saker om man blir less i en relation, liksom.

Men på grund av hemmets invånares brist på erfarenhet i att läsa lagtext tillsammans med vissa befintliga tjurskalletendenser och ”jag vill bestämma själv”-komplex har sambolagen hos oss, på rätt kort tid, hunnit tolkas om rätt fritt och kommit att användas som juridiskt grundat argument mot de flesta av orättvisor som kan uppstå oss emellan. Typ: om den ena har godis och inte den andra, måste den ena enligt sambolagen antingen dela med sig av eller helst ge bort allt godis till det andra. Om den ena har en överlägset bättre plats i soffan, eller väcker den andra alldeles för tidigt på morgonen, kan sambolagen åberopas av den andra och rättvisa skall så åter skipas.

Igår kväll ville så den ena av oss hävda att lagen också tar upp skyldigheten sambos emellan att till fots följa med varandra på längre promenader, strövtåg och allehanda vansinnesfärder. Detta dementerades dock HÖGLJUTT av den andra som tjöt att detta klart regelvidrigt strider mot § 4 som stipulerar den andras rätt att alltid få lov att använda cykel. Och så slängdes det paragrafer och stycken, fram och tillbaka, tills klockan började närma sig stängningsdags på Ica och vi kände att gottistarmen var klart viktigare än munlädret.

Så då knöt jag mina skor och spatserade iväg, med Simon vinglandes på cykel bredvid.

Produktion

Dagen började närmast maniskt med marklyft och benböj, ekonomifixande, Västtrafik-klagomål och två tvättmaskiner igång i källaren. Det är inte ofta jag vaknar upp och har feeling, så att säga, så när det händer vore det rent idiotiskt att inte utnyttja situationen. Det är som att man får en uppenbarelse. Det måste-göra som tidigare känts sinnessjukt svårt att lösa, typ tvätthögen eller gångertabellen, blir till de löjligaste och enklaste av löjligt enkla sysslor. En pisskvart bara, så är de historia och arkiverade! Simply the best, och så vidare.

Men om jag släpper det egna axelklappandet en stund och synar mig själv bara lite lite, finns det en del smolk att hitta i glädjebägaren. Problemet med min feeling är att nämligen och tyvärr att den bygger på – och överhuvudtaget inte skulle kunna existera om det inte var så – att jag har en annan, ännu viktigare grej som jag bara inte orkar ta tag i och därför behöver hitta aktiviteter som rättfärdigar uppskjutande. Så egentligen handlar det själv jag inbillar mig är fräsig superproduktivitet bara om ren, skär och fåfäng förnekelse. Men varför förstöra en solig, självbeundrande morgon med konstruktiv självkritik?

I feelingens hetta gäller det att inte bli störd, för minsta lilla sak som går fel kan få allt i stöpet och omkull. Om jag har tur brukar den hålla i sig till en bit in på eftermiddagen. Idag höll det bara fram till tolv-tiden. Sen pep äggen jag kokade till lunch precis som små ulliga kycklingar och mitt hjärta blödde lite och poff, så var flowet borta.

Kul de två timmarna det varade, och så.

17 september

I fredags tog vi vårt pack, spatserade ner till Centralen och satte oss på en buss med riktning Lysekil, även kallat Bohus sköte av somliga. Bussen var mindre än min högersko och full av högljudda högstadieungdomar och jag var tom på näring. När vi äntligen nådde Gullmarsfjorden kunde jag lika gärna tagit den för Styx och busschaffisen för Charon och jag satt och yrade om att jag ”inte var färdig med allt än, att jag hade mycket mer att ge och att jag inte hunnit ta farväl av min familj”. Detta trots min minutiösa förberedelse med två färdkost-ägg och en vattenflaska.

Resten av helgen är dock en ren solskenshistoria och har handlat mycket om havskräftor, svärfamilj, norrlandsöl, hästar och hundskaffartankar.

Minnesvärda saker

Har ikväll varit i östra Göteborg för första gången i mitt liv. Det var långt dit. Jag har också gjort min sämsta pubquiz-insats på många år. Det kan vara värt att minnas.

Annat man kan tänka sig minnas från detta datum är frigivningen av journalistduon Schibbye och Persson, eller kanske flygplanen som kraschade in i World Trade Center för x antal år sedan. Jag minns väldigt tydligt att jag såg det på tv och tänkte att ”SJUKT! Det är ju typ som att det skulle flyga in ett flygplan i Scandic Plaza i Umeå!”.

Men det får gärna bara vara en liten parentes i sammanhanget eftersom det skulle kunna verka som att jag inte hade någon som helst verklighetsuppfattning i högstadiet.