Månadsarkiv: oktober 2012

Ach du Montag, Ich bin eine kartoffel

En helg med större delen av familjen Granbärs är till ända. Fan vad fint det har varit. Men som Knut sa tar allt slut, till slut, och idag är det tröttmåndag med falukorv och Ensam mamma söker på schemat. På sin höjd. Lättsmält är temat, orkar inte tugga eller processera nåt som tarvar mer aktivitet än den i reptilhjärnan.

Sen flytten hit har vi härbärgerat besökande familjemedlemmar eller vänner i princip varje helg. Vi hade långt ifrån den besöksfrekvensen när vi bodde i Umeå, konstigt nog. Jag menar, denna Norrlands metropol? Vad finns inte där, undrar vän av ordning?

Nä, inte vet jag, och inte orkar jag fundera på det heller. Ikväll är det alltför krävande att skriva på en datamaskin och stirra in i en tv-skärm samtidigt.

 

Spårvagnsmiddag och adverbiella bisatser

Gokväll!

Med grammatiktenta på torsdag och diverse miljarder sidor som borde knölats in till typ i förrgår är gammhuvudet just nu nerkört i tvetydiga anteckningar och svårlästa böcker. Sist jag lärde mig så sjukt många nya ord var nog när jag började läsa spanska i sexan, och då var jag fräsch och oförstörd och sög maniskt upp allting likt en wettex-trasa. Nu, not so much. Jag har troligen kommit upp i min maximala  prestanda kunskapsmässigt och repellerar all ny information till förmån för lagring av böjningsformer hos regelbundna spanska verb.

Men äsch. Man får lära sig nya sätt att lära. Man kan till exempel vila sig i form. Lägga böckerna åt sidan och gå på spårvagnsmiddag till sent på lördagsnatten. (Spårvagnsmiddag = äta förrätt, åka spårvagn till nytt ställe, äta huvudrätt, åka spårvagn till nytt ställe, äta efterrätt. Däremellan höjer man skålar och samtalar med de andra deltagarna.) Såna studiepauser mjukar upp sinnesstämningen och hjärnan på ett alldeles förtjusande sätt. Och sen får man vila en hel dag till efter det också!

Höjdpunkt denna vecka: träffa 3/4 av familjen GB!

Det är ju en dag imorrn också

Händerna är just nu som bakbundna. Det kommer mycket litet vettigt ur mun och huvudet har fullt upp med att glömma vad det ska komma ihåg. Och att tänka på att det är så jäkla onödigt att snöa in på onödigheter, när det finns viktiga saker. Men världen ska väl ändå gå under om några veckor, så vad är väl en teflonhjärna?

Grammatikboken vrålhäcklar mig där den ligger, snårig och komplicerad. Läser mycket hellre andra saker, som Rebeckas underfundiga texter som bara tycks ramla ner på pappret i precis rätt ordning och takt. Mycket stolt kompis måste jag få lov att vara.

Alltså. Undrar om det ens är tillåtet att sitta på ett bibliotek i flera timmar och bara kolla Twitter? Eller är det ett hån mot alla som ansträngt sig för att skriva nåt som är längre än 140 tecken och faktiskt fått det utgivet?

Fredag och spindelkonspirationer

Den tidigare nämnda och förbannade mängden nederbörd här borde logiskt sett innebära att det dör ett helt gäng Göteborgs-spindlar varje sekund. Och samtidigt har jag aldrig i hela mitt liv varit på ett ställe med fler spindelnät än här. Detta, oh Lord, måste betyda att det från början finns så ofattbart många spindlar att det inte märks att de hela tiden går åt, och detta är en vansinnigt skrämmande tanke.

Vi har spindelnät över hela balkongen, på fönsterkarmarnas utsida och i trapphuset. Kanske är det bara jag, men jag är övertygad om att de har ett mål med allt spinnande. Jag tror att deras uppdrag är att väva in oss i våra hem så att vi kvävs och inget kan göra när sen Spindelkungen och Spindeldrottningen landar på jorden och och tar över den för att använda som förskola för alla sina miljarder spindelbebisar.  De har till och med ansatt min racercykel, för att jag inte ska kunna fly snabbare än mina små stubbiga taxben tillåter, om jag mot förmodan inte stängts inne före spindelterminen börjat.

Det som talar för att jag har rätt i det här, är att jag oftast har rätt. Det som talar emot är att jag var lika misstänksam mot de tre silverfiskarna jag hittade när vi flyttade in, och de har inte oskadliggjort mig än i alla fall.

Nåväl, nästa gång är en annan gång

Det blev som jag trodde. Jag fegade. Jag bad frisören ge mig tips om fab-iga frisyrer som kunde göra mig superfab och hon pratade länge och väl och gott om långa pager med längder här och där och jag nickade glatt. Men när hon satte saxen i håret tänkte jag på alla fula Britney-knutar jag kunnat sno ihop med långt och slitet hår och blev sentimental. Så hon fick sänka ribban och klippredskap och bara göra mig aningen mindre sliten. Det är fan förbannelsen med långt hår. Har man väl låtit det växa sig stripigt och trist är det svårt att skiljas från det. Men nästa gång så!

Sitrep i övrigt: Jag vill vara hos syrran med de mjuka katterna.

Mer galon, mindre frisyr

Eftersom att det regnar typ jämt här nere köper jag bara grejer av galon numera. Jag tänker byta ut allt jag har. Hittills har jag kommit över en jacka och en ryggsäck. Båda är gjorda i detta främsta av humörräddningsmaterial, nedsänt till jorden av bussiga gudar. Det känns väldigt rejält att köpa grejer av galon. Ungefär som att städa, eller att äta lax.

Jag tänkte klippa mig imorrn och jag sitter och funderar över vad jag ska ge frisören för direktiv. Mitt hår har ju varit med några vändor och jag har kommit upp i yngre medelåldern och blivit trött, så risken är överhängande att det bara kommer att handla om en smärre förkortning av längderna och en liten uppläxning av luggen. Bättre var det kanske förr med bland annat mörk-brungrön permanent, orange underhår och svarta toppar doppade i ögonbrynsfärg, grått hår, hemma-uppklippt innebandyfrisyr, halvrakad, tantpage, Med mera. Idag är det spexigaste som händer på huvudet den förbryllande stora mängden hår som flyr det.