Ni kan se detta som ett krav

Så samlades jag och en ansenlig mängd andra svenska friluftsromantiker framför teven denna helg, för att beskåda Popsen med ensemble och ett gäng övermänskliga självplågare på skidor. Vinterstudion är ett fenomen och så superfolkligt att hälften vore mer än nog. En nationalsymbol. Tryggt, samma lika jämt, med strävsamma kämpar och enkla regler. Så himla mysigt.

Det är i princip allt jag gjort sedan i lördags morse. Hängt lite läpp framför bilderna av ett snötungt Gällivare och längtat efter en vit vinter. Jag vet inte vad jag gör om inte Umeå kan bjuda till lite i jul. Förmodligen kommer jag tjura. Och sova med skejtpjäxorna i famn.

Annonser

Govänner.

Det är onsdag. Onsdag är en ganska bra dag och har en ganska fin färg. Grön. Frågor på det? På onsdagar är man lagom glad och stissig. Och lite trött. Men trött är jag jämt, numera. Jag vaknar om mornarna, tittar mig i spegeln och undrar vem som gjort sig besvär med att totalkrascha ett tyngre fordon i mitt ansikte under natten. Hyn är bucklig och svullen, huvudet värker och ögonen svider. Utomhus har det lagt sig en tung grå filt, som nån har spillt sitt gamla diskvatten på. Horisonten har inte setts till på veckor och det Lars Norénska dunklet prunkar. Det är så vackert alltihopa att man bara vill falla huvudstupa ner i morgongröten och förundras.

Tips till morgongröten: Kalla dig något annat. Gröt har en äcklig klang.

18 november

image

Den senaste veckan har varit en berg- och dalbana. Det har kommit besked om vidrigheter som drabbat personer jag tycker om, och det går verkligen inte att säga något vettigt om det. För det är inte vettigt. Det är vansinnigt och så oerhört orättvist.

Vi har också fått påhälsning i förrådet, dvs inbrott, och blivit av med massa saker. Jävla skit också. Väldigt obehagligt att veta att någon röjt runt bland våra saker, bara en våning ovanför oss. Men självklart går inget, inget, inget att jämföra med att människor blir allvarligt sjuka.

Inget.

Mitt i allt det hemska har det också funnits fint. Vi har gått på blueskväll på Hängmattan och blivit bjudna på hockey av Lars-Erik. Fått stå och gorma och klappa och slamra med matchprogram.

Och resten av tiden har jag bastat mig igenom.

Kustbyte och rekognoseringsarbete

image

Jullans och Simons lägenhet är nu rekad och okejad. Enda felet är väl kanske att den ligger i fel stad. Och att den är svinigt mycket större än våran. Annars är allt tiptop! Man kan t.ex. se Postens huvudkontor från köksfönstret och enligt ryktet finns det ett utegym nåt stenkast bort.

Men vem behöver utegym när man kan drabbas av sveda och träningsvärk efter ett tungt pass på stan en lördagnatt? Så sjukt kul när gamla och nya förmågor slår sina påsar ihop och får feeling sådär. Hatten av till alla inblandade.

Nu måste jag dock ta mig samman och göra en smärre hjälteinsats med ogjorda skoluppgifter och olästa böcker, innan jag åker hem mot västhållet ikväll.

image

Stockholms innerstad är också okejad, igen. Överallt är det fint. Vatten och hus och ljus och sånt tjusigt.

Lördag morgon and all is well

Vad är väl en lördagsmorgon utan lite hjärta i halsgropen?

Eftersom jag är känd för att vilja leva lite on the wild side (?), bokade jag ett tåg mot Stockholm med avgång kl nollåtta nollsju idag. Spännande, eftersom jag knappt gått upp innan åtta överhuvudtaget i höst. För att krydda det hela lite extra, kollade jag inte upp hur jag skulle ta mig till Nils Ericsonterminalen förrän jag klev upp imorse. Då insåg jag skärrat att spårvagnarna gick mycket glesare än vanligt och ingen gick hela vägen från min hållplats till stationen, utan det skulle självklart tarva byten och bussar och fan och alla hans syskon för att ta sig dit. Det bästa alternativet skulle ge nån minuts marginal till att tåget skulle lämna stan. Perfekt.
Jag litar inte på bussar. Eftersom de inte går på räls, kan man aldrig veta var de går eller vad de har för sig. Heter de dessutom olika färger, som här i Göteborg, blir jag ännu lite mer skeptisk. Buss Blå express. Känns det inte som att den går typ till Hogwarts, Lundsberg eller Underlandet?
Faktum är att jag tror att bussen Blå var en tidsmaskin. Med ett par minuter kvar till avgång mot Stockholm, dök den upp på Järntorget som från ingenstans, svepte med mig ner i en tunnel och vips stod jag vid rätt spår på stationen. Och allt på typ en halv sekund.

Spexig morgon. Och den lär fortsätta leverera! Ty jag delar vagn med tjugo fulla amerikanska backpackers.

Ach du Montag, Ich bin eine kartoffel

En helg med större delen av familjen Granbärs är till ända. Fan vad fint det har varit. Men som Knut sa tar allt slut, till slut, och idag är det tröttmåndag med falukorv och Ensam mamma söker på schemat. På sin höjd. Lättsmält är temat, orkar inte tugga eller processera nåt som tarvar mer aktivitet än den i reptilhjärnan.

Sen flytten hit har vi härbärgerat besökande familjemedlemmar eller vänner i princip varje helg. Vi hade långt ifrån den besöksfrekvensen när vi bodde i Umeå, konstigt nog. Jag menar, denna Norrlands metropol? Vad finns inte där, undrar vän av ordning?

Nä, inte vet jag, och inte orkar jag fundera på det heller. Ikväll är det alltför krävande att skriva på en datamaskin och stirra in i en tv-skärm samtidigt.